Spärra in mig, du gör mänskligheten en tjänst.
Detta utspelade sig nyss i ca 30 minuter på Krondikesvägen 18D:
Jag och David ligger i sängen och kikar på Vänner. Mamma ringer för att fråga om jag är intresserad av ett par jeans en vännina till henne inte kan ha. Samtalet leds in på IKEA och mamma undrar:
- Du har väl inte gjort av med pengarna du fick i födelsedagspresent?
- Nej, inte då. Dom ska jag spendera på bl a en spegel svarar jag.
Vi avslutar samtalet efter en stund, då jag börjar fundera vart fasen jag har kuvertet med pengarna i (och det var inte lite pengar heller). Letar frenetiskt i köksskåp, väskor, gammal post, mm mm. Börjar fundera på var jag senast såg det. Kommer fram till att den måste vara i en påse. Letar igenom alla plastpåsar utan resultat. Börjar misstänka att den måste vara i en slängd soppåse. Tar med mig David ner i soprummet och lyckas hitta de 2 påsarna David slängde imorse. Risgrynsgröt, sliskiga makaroner och sojaris får mig att kväljas mer än en gång. Behöver jag berätta att den inte låg där? Upp igen och var beredd att lägga mig och invänta min död, då jag går igenom förra söndagen än en gång. Jag hade en skvätt baileys kvar som jag ställde i barskåpet, och givetvis så låg kuvertet bredvid . . .
Ibland är det tydligt att jag är pappas dotter, lika jävla glömsk!
Se upp för männen med vita rockar i morgon!
Ja herregud Sophie, men skönt allafall att kuvertet kom till rätta igen, har varit med om nåt liknande nångång och kan ju säga att det känns som om hjärtat ska poppa upp genom munnen. Sen när man finner vad man letar efter så är det som om en 100-kilos sten lossnade från ens axlar=)
Sophie, ibland vill jag gärna likna dig med en karl . . . saker och ting du letar efter kan ligga mitt framför ögonen på dig utan att du ser det, haha :) Iofs, händer detta även mig (men det hör inte till saken ;P)Tur att pengarna kom till rätta iaf! Love!
