.

Ikväll är jag tant av 2 anledningar.

1. Jag sitter hemma och glor på Idol. Helt allena. Men faktiskt är det himla gött att va själv och bara va ibland också, även om det råkar hända på en fredag. Sen mår jag inte helt hundra heller, så jag kosar i soffan med te och hoppas vara fit for fight inför morgondagens drabbningar på Huskey.

2. Busungarna här på byn är runt huset och dräller. Först knackas det på fönster runtom huset, och paranoida mörkrädda jag sitter på helspänn i soffan. Det springs på altanen, och sen blir det tyst i 10 minuter. Sen börjas det ringas på dörrklockan, och innan jag ens hinner tänka tanken på att gå och öppna hör jag spring därifrån. Med 3 minuters mellanrum rings det och springs det, flera gånger om. Nyss gav de sig inte, de hängde verkligen på klockan och jag tänker att nu jävlar får det vara nog! Jag brukar inte brusa upp i första taget, men enough is enough. Jag slänger upp dörren och skriker till en främmande snorunge (säkert en Rätansvalp); "Det är ingen hemma här, så ni kan lägga av!!!" Nu undrar jag följande: 1. Varför skrek jag att ingen var hemma när jag upperbart stod framför honom? 2. Varför skrek jag? Jag kunde ju bara vänligt sagt att varken Annie eller Nellie var hemma, som var de egentliga måltavlorna.


Fan vad jag känner mig gammal just nu..